Jag kan stirra på det i evigheter, jag tröttnar inte. Jag tröttnar inte på att höra det heller. Jag blir lycklig. Konstigt att något så litet kan få mig att le. Jag undrar om du ens bryr dig, om det ens var meningen att få mig att le. Jag stirrar på en skärm, en helt vanlig datorskärm. Men det är namnet jag hakar upp mig på, det är det som gör min lycklig.

Namnet, mitt namn. Jag älskar när du säger mitt namn.

Skriv inget mer, säg inget mer. Det räcker så.

Jag älskar när du säger mitt namn.

Jag saknar någon. Jag saknar någon att hålla om, någon att bli sådär bubbligt glad av när personen är i mina tankar, jag saknar någon att vara kär i.

Jag hade det en gång. Jag hade någon som fick mig att le, någon som fick mig att rodna och någon som höll mig vaken på nätterna då jag väntade på sms från den personen

Du var den någon, du fick mig att skratta, att drömma om vad vi kunde ha haft, du fick mig att bli löjligt blind. För visst är det så, att när man har någon som man tycker väldigt mycket om, blir den personen helt perfekt. Inga brister. Jag ser klarare nu, jag vet av erfarenhet att alla har brister.

Och kanske gjorde det mig starkare, klokare. Vad vet jag?

Men att säga att jag saknar dig, är en lögn. För jag saknar inte dig, jag saknar det vi hade.