Jag kan stirra på det i evigheter, jag tröttnar inte. Jag tröttnar inte på att höra det heller. Jag blir lycklig. Konstigt att något så litet kan få mig att le. Jag undrar om du ens bryr dig, om det ens var meningen att få mig att le. Jag stirrar på en skärm, en helt vanlig datorskärm. Men det är namnet jag hakar upp mig på, det är det som gör min lycklig.

Namnet, mitt namn. Jag älskar när du säger mitt namn.

Skriv inget mer, säg inget mer. Det räcker så.

Jag älskar när du säger mitt namn.